Självständighetspartiets program för EU-valet 2014

En egen valuta erbjuder en bättre framtid

En egen valuta erbjuder en väg ut ur den nuvarande återvändsgränden. Återställandet av en egen valuta och återinförandet av den egna beslutanderätten är nödvändiga med tanke på Finlands framtid och folkets välmående. Uppnåendet av en ny självständighet öppnar ett perspektiv fyllt av hopp.

1. Förbudet av centralbanksfinansiering ligger bakom många problem

De länder som tillhör euroområdet har ingen egen valuta. EU-avtalen förbjuder en direkt centralbanksfinansiering av medlemsstater och skapandet av pengar har underställts affärsbankerna, som staterna måste låna sina pengar av - samma banker, som staterna i nödläge måste skynda sig att hjälpa. Svansen viftar på hunden.

Varenda euro som Finland tar i lån är utlandsskuld. Vi befinner oss i en situation, där affärsbankerna i praktiken getts vetorätt gentemot den parlamentariska processen för beslutsfattande och staten har också fråntagits möjligheten att allokera sina resurser till ändamål, som är nödvändiga med tanke på framtiden och välståndet. Spelrum och möjligheter till beslutsfattande har kännbart begränsats i och med EU-avtalen. Detta har lett till nuvarande återvändsgränd.

2. Euron - illusioner och skrämsel

Euron har påståtts vara en stabil valuta och trygga tillväxten. I verkligheten har eurosystemet flera gånger varit nära att kollapsa, vilket förhindrats endast med hjälp av paniklösningar och oerhört dyra garantiarrangemang. Värdet på euron har också fluktuerat häftigt, som värst över nittio procent i förhållande till dollarn. För flertalet euroländer utgör euron ett hinder för en politik som syftar till välfärd.

Den dyra euron har försvårat exporten och underlättat importen. På grund av euron har arbetslösheten ökat och produktionen förflyttats bort från Finland.

Det sägs att euron medfört låga räntor. I själva verket låg den verkliga räntenivån i Finland under åren 1960-1986, dvs. innan man förberedde sig för EU-politiken, i genomsnitt på samma nivå som den varit under eurotiden. Förberedelserna inför EU-medlemskapet var den centrala orsaken till depressionen i början av 1990-talet. Finland efterföljde EG:s bestämmelser från och med år 1989, alltså flera år innan medlemskapet i EU, som trädde i kraft år 1995.

Den instabila valutans euroområde har fortsättningsvis inte blivit av med den depression, som började år 2008, även om värdet på euron sjunkit från sitt högsta värde. Förbudet av en direkt centralbanksfinansiering fungerar för sin del som en broms som förhindrar en uppstigning ur depressionen.

3. Självständighetspartiet ifrågasätter lagligheten beträffande ansvaret för garantierna i eurokrisen.

Finlands totalgarantier och risker beträffande eurokrisen har inte redogjorts på ett trovärdigt sätt. Sammanlagt är det dock frågan om tiotals miljarder euro.

Om en betalning av garantierna aktualiseras, är det frågan om en ärelös skuld. Ansvaret för krisgarantier hör till beslutsfattarna, som gått med på förpliktelserna utan att tillfråga folket och mot den stora folkmajoritetens vilja.

Då betalningen av garantierna eventuellt aktualiseras, bör de inte utbetalas utan en folkomröstning om frågan. Islänningarna förkastade i sin egen omröstning förfarandet enligt vilket folket skulle betala de spekulerande bankernas förluster.

4. Vad innebär det att lösgöra sig från euron?

När Finland lämnar euron, får landet en självständig centralbank, en egen valuta och möjligheten till en självständig ekonomisk politik.

En egen valuta är en nödvändig förutsättning för landets självständighet. Som euroland betalar Finland sin del av eurokrisen. Då landet övergår till en egen valuta, blir det av med det vansinne, där medborgarna är ansvariga för spekulanternas förluster.

5. Med en egen valuta får vi mycket till stånd

En egen valuta, en självständig centralbank och en egen beslutanderätt gör det möjligt att staten inte längre har skulder till privata banker och investerare, dvs. att staten inte skuldsätts utomlands. Staten bör själv skapa pengar genom sin centralbank och vid behov på det här sättet försätta sig i en inre skuld till sig själv. Den penningmängd, som finns i omlopp, bör regleras med hjälp av penningpolitik och beskattning. Man ska alltså inte låna eller trycka för mycket pengar genom centralbanken.

De pengar som staten skapar, använder den till att stimulera ekonomin och till att trygga och öka välfärden.

Ett självständigt Finland kan med sina egna beslut finansiera bl.a. ett förnyande av energisystemet. Företag och hushåll kan beviljas bidrag och lågräntelån för att gå över till förnybar energi. På det här sättet kan man skapa nytt arbete och självförsörjning genom att vid produktionen av bioenergi utnyttja skogstillgångar och de möjligheter som jordbruket erbjuder samt genom att ta i bruk jordvärme, vindkraft och solenergi.

6. Hur kan Finland bli självständigt igen - alltså lösgöra sig från EU?

Finland kan lösgöra sig från EU genom ett majoritetsbeslut av riksdagen. Som grund för beslutet behövs en lagmotion, som kan göras av en riksdagsledamot. En annan möjlighet är ett medborgarinitiativ, som behöver 50 000 underteckningar. Riksdagens beslut kan förgås av en rådgivande folkomröstning. Enligt gällande finsk lag kan bindande folkomröstningar inte arrangeras.

7. På vilka grunder kan man träda ut ur EU?

I EU:s egna avtal har man beslutat om ett förfarande, genom vilket ett medlemsland kan träda ut ur unionen. Enligt avtalet kan utträdet ske två år efter en anmälan om utträdet. Medlemskapet i EU har inneburit att Finland förlorat sin statliga självständighet och folket sin ställning som utövare av den högsta makten i landet.

Sålunda är riksdagen till och med skyldig att fatta ett beslut om vårt lands utträde ur EU.

Nyligen gjorde man en ändring av grundlagen, enligt vilken Finland är medlem i EU. Denna förändring innebär en motstridighet inom vår grundlag. Finlands självständighet och medlemskapet i EU kan i praktiken inte förverkligas samtidigt.

Därtill kan det konstateras, att FN:s fördrag om politiska rättigheter innehåller en bestämmelse, enligt vilken varje stat har rätt att besluta om sin politiska framtid.

8. Från ojämlikhet till rättvisa

Kraven på lönesänkningar - en inre devalvering - har i praktiken lett till en verklig sänkning av lönenivån. En oskälig ojämlikhet människorna emellan med hjälp av löneskillnader och bonusar

bör avskaffas. Med de makthavande partiernas välsignelse uppmuntras låginkomsttagare genom lönesänkningar och de med stora inkomster med omotiverade bonusar.

Det att man med avsikt skapar ojämlikhet människor emellan syns bl.a. i att skillnaderna i livsläng växer kraftigt. De allra fattigaste, som dör unga, måste nu till en del bekosta de rikas pensioner, d å de inte själva kan njuta av sin pension. Den rikaste tiondelen av männen lever redan 16 år äldre än de fattigaste. En rättvisare politik innebär ett längre liv för många.

Finland, som gärna gassar sig i solen som en duktig elev i EU har inte ens råd att upprätthålla ett sjukhus för behandling av reumatiska sjukdomar eller att bygga ett barnsjukhus.

Rättvisa och möjligheter för alla att klara sig i livet kan förbättras bl.a. genom att beskatta stora kapital- och förvärvsinkomster strängare än vad som nu är fallet och på motsvarande sätt lindra beskattningen av små inkomster.

9. Arbetet bör definieras på nytt

Automatisering och annan effektivisering av produktionen minskar behovet av mänsklig arbetskraft. Produktion och mänskligt arbete fjärmar sig således allt mer från varandra. Det är på många sätt bra att tungt och enformigt arbete förskjuts från människa till maskin. Man bör dock dra de rätta slutsatserna av den förändring av arbetets betydelse, som nu är på gång. En förhöjning av pensionsåldern eller förkortade studietider utgör inte exempel på riktiga slutsatser.

Då produktionen erfordrar allt mindre mänsklig arbetskraft, bör man acceptera, att en människas utkomst ska vara tryggad, även om hon inte kan delta i det traditionella förvärvsarbete, som finns inom räckhåll för allt färre personer. Det ankommer statsmakten att skapa förhållanden, där varje arbetsför individ på ett meningsfullt sätt kan delta i byggandet av samhället.

Det är enfald att stympa utbildningen till extremt korta studietider. På det här sättet åstadkommer man bara att ungdomar allt sämre anpassar sig till förändringar i arbetslivet samt att en stor del blir arbetslösa så fort de fått sina studier slutförda, somliga för gott.

10. Uppmärksamhet bör fästas i hur man fördelar den gemensamma kakan

Viktigare än helhetsproduktionen i sig är dess innehåll och dess jämnare fördelning. Ingen tillväxt räddar välfärden, om resultatet av arbete och produktion förs ut ur landet och utom räckhåll för de flesta.

11. Grundlagsdomstolen

Finlands medlemskap i EU förverkligades genom att fräckt och medvetet bryta mot vår grundlag. De olagligheter som den politiska ledningen härvid företog, vittnar om behovet av en oavhängig grundlagsdomstol. Det är skäl för något slags sanningskommission i sinom tid att utreda Finlands anslutning till EU och euro, så att man i framtiden kan undvika motsvarande grova kränkningar av grundlagen.

12. Guldreserven tillbaka till Finlands bank

Då Finland blir kvitt EU:s medlemsavgifter och det obligatoriska stödet till andra länder, får man en betydande penningsumma för eget bruk. I samband med utträdet bör också Finlands banks guldreserv och andra medel, som givits i samband med att Finland trätt in i EU, krävas tillbaka.

13. Äkta samarbete, dock inte TTIP-avtal, med USA

Självständighetspartiet vill få till stånd ett ökat äkta internationellt samarbete. Samarbete kan bedrivas endast av en stat, som innehar beslutanderätten om sina egna angelägenheter.

EU och USA håller på med att utarbeta ett handels- och investeringsavtal, där också Kanada är med.

Det innebär, förutom frihandel, också ett förenande av den högsta byråkratin och den högsta ekonomiska makten. Det innebär igen ett steg i riktning mot en värld, som leds av storkapital och stora företag. Finland bör aktivt motarbeta denna utvecklingslinje, ty redan EU är en för stor enhet med tanke på ett fungerande folkvälde.

Utkastet till TTIP-avtalet innehåller ett mycket omtalat investeringsskydd, som man också förut försökt få till stånd. Målsättningen är att bli av med nationalstaternas makt att bestämma, samt med statens lagstiftningsmakt och domsrätt. Man håller på att låta företagen få rätt att bestrida vilket som helst politiskt, demokratiskt fattat beslut, om det strider mot företagets "rätt" till vinst.

Det här slaget av konflikt skulle kunna uppstå i Finland, om den nuvarande förnuftsstridiga gruvlagen uppdaterades till att motsvara folkets intressen. Avtalet om partnerskap och ekonomiskt samarbete innebär också att dåligt undersökta produkter vältrar sig in i Finland. Till denna grupp hör bl.a genmodifierade livsmedel.

Det har framförts löften om fördelarna med TTIP-avtalet, som påminner mycket om löftena i samband med landets inträde i EU. Det finns ingen hållbar grund för en fullständig frihandel.

14. Bättre folkvälde enligt den schweiziska modellen

Självständighetspartiets absoluta krav är ett återinförande av demokratin, vilket är möjligt endast genom att man träder ut ur EU.

Självständighetspartiet understöder direkt demokrati. Besluten om stora frågor bör underställas bindande folkomröstningar enligt schweizisk modell. Folkets vilja har räddat Schweiz från EU-medlemskap.

Då folkets vilja förverkligas, kan ett medlemskap i Nato avvärjas och Finland frigöras från sin plikt att stöda EU:s Nato-sinnade utrikes- och säkerhetspolitik.

15. Avsked till kolonialkrig

Finland är officiellt med i EU:s kolonialkrig i Mali. Frankrike inledde kriget genom sitt angrepp, men överförde angreppet i EU:s namn. Finland krigar också med Natotrupper i Afghanistan. När Finland blir ett neutralt och alliansfritt land, blir det möjligt för oss att stanna utanför kommande krig och konflikter som stör handeln.

Finland är bundet till ställningstaganden, som de största medlemsländerna sinsemellan kommer överens om. Som en självständig stat som lösgjort sig från EU, kan vi skapa goda kontakter med alla länder och fungera som förmedlare i internationella sammanhang.

16. Gränsbevakning, immigration och flyktingskap

För att motarbeta internationell brottslighet är det nödvändigt, att gränsbevakningen återinförs vid våra gränser. Vi vill poängtera, att vi inte förknippar brottslighet med att någon är utlänning, utan med de möjligheter som den nuvarande rörelsefriheten erbjuder.

Fördelar eller nackdelar som är förknippade med invandring, ska inte övervärderas. Kvaliteten på invandring kan fortfarande förbättras. En helt fri immigration, som är förenad med en import av utländska företags arbetstagare och med sänkta löner och arbetsvillkor i Finland, gynnar endast ett fåtal.

Hos enskilda individer är den arbetsrelaterande invandringen mycket liten och dessa personers arbets- och boendevillkor kan man avtala om inom ramen för det gällande Schengen-avtalet. Den statliga centralbanken och den egna valutan, som Självständighetspartiet eftersträvar, löser en stor del av kommunernas finansieringsproblem och förbättrar sysselsättningen i betydande grad, varvid den upplevda konkurrensen om arbetsplatser med invandrare inte är ett problem. Naturligtvis bör man följa finska arbetsvillkor vid anställning av invandrare.

Invandring sker frivilligt, inflyttning på grund av flyktingskap är påtvingat. Det är vår moraliska skyldighet att delta i det internationella samarbetet för att lösa flyktingproblemet. Internationella konflikter, krig och politisk förföljelse orsakar exil. Finland deltar i biståndet av dessa människor redan i ett så tidigt skede som möjligt i deras avfärdsområden och tar också emot personer, som FN definierar som humanitära flyktingar. De största flyktingströmmarna riktar sig huvudsakligen till andra länder och de flyktinggrupper som hamnar i Finland, är ganska små. En brist på resurser samt bristfälliga system för mottagande utgör de mest allmänna orsakerna för kommunerna att låta bli att ta emot flyktingar.

För att göra det lättare för invandrare att anpassa sig och för att motarbeta utslagning, bör man erbjuda tillräckligt med undervisning i språk samt i seder och kultur. Målet är en dubbelriktad social integration med en tillräckligt hög grad av växelverkan i undervisningen och arbetslivet.

För att Finland ska kunna såväl dra nytta av den arbetsrelaterade invandringen som minska den inhemska hjärnexporten, bör samhället vara tolerant och öppet. Det är också bra att minnas, att det utanför Finlands gränser bor över en miljon personer med finländska rötter.

17. Marknadsekonomi, sysselsättnings-, regional-, jordbruks- och miljöpolitik

Den finländska företagsverksamheten och marknadsekonomin, som baserar sig på ett sunt företagande kan räddas, när landets egen beslutanderätt fås tillbaka. Det här innebär en jämvikt mellan den privata sektorn och den offentliga sektorn. Staten är en stark aktör då det gäller frågor, som har med försörjningssäkerhet att göra och i branscher, som kräver stora kapitalinsatser och investeringar.

Det självständiga Finland bör i sin ekonomiska politik koncentrera sig på sysselsättningspolitiken. Som ett självständigt land kan man bedriva en självständig och effektiv regionalpolitik, vilket inte är tillåtet för länder, som är medlemmar i EU. Med hjälp av en egen centralbank kan staten finansiera stora investeringar också utanför den normala regionalpolitiska stödverksamheten. Också i samband med dessa kan pengar styras till den privata sektorn t.ex. i form av räntefria lån i projekt, som är viktiga för nationen.

Det finländska jordbruket, som producerar rena produkter samt livsmedelstillsynen bör behållas i det självständiga Finland. Självförsörjningsgraden och försörjningssäkerheten beträffande mat måste höjas till en betydligt högre nivå, än vad som nu är fallet. Importen av genmodifierade produkten bör förbjudas. Finland bör inte odla eller producera genmodifierade livsmedel.

Ett Finland, som är fritt från EU:s bestämmelser, skyddar sin egen miljö och producerar all energi det behöver ur inhemska förnybara energikällor. Finland satsar på energieffektivitet och avstår planenligt från kärnkraften.

18. EU ligger bakom kommunernas finansieringskris och problemen med grundtjänster

Den i Finland bedrivna, EU-styrda politiken har inneburit stora problem för grundtjänsterna som ligger på kommunernas ansvar. Problemen i äldreomsorgen och hälsovården är skapade med avsikt. Under EU-direktivens tvång har har riksdagarna och regeringarna under EU-perioden befrämjat en privatisering av all offentlig verksamhet.

Enligt de styrande partierna är den offentliga makten förhatlig, och med den också beskattningen. Beskattningen av de rika har mildrats väsentligt, varför statens inkomster inte längre täcker utgifterna. Således har staten skurit ned de statsanslag som delas till kommunerna och samtidigt ålagt kommunerna nya uppgifter och ansvarsområden. Det är det här som kommunernas problem och nedkörning beror på. Det är fråga om ett medvetet val, som gjorts av de makthavande partierna.

Nedskärningen av statsanslag har tvingat kommunerna att höja sina egna skatter och avgifter, vilket betyder att beskattningen medvetet förskjuts i riktning mot ett system, där skatteprocenten är lika för alla. De konsumtionsskatter, som insamlas av staten, innebär samma sak. Allt detta straffar mest små- och medelinkomsttagare. Det bör göras en helomvändning i frågan.

Då vårt land anslöts till EU, gick man över till en fast och låg kapitalskatt. Detta missförhållande, som skapar uppenbar ojämlikhet, bör korrigeras genom att kapitalinkomsterna beskattas progressivt, varvid man måste betala proportionellt sätt högre skatt för högre inkomster. Också beträffande förvärvsinkomster måste man övergå till den tidigare graden av progression.

Genom att strypa kommunernas ekonomi strävar riksdagspartierna till att få dem att slå sig samman. Den ekonomiska nytta, som sammanslagningar medför, förblir dock ytterst betänklig. Däremot orsakar tvångsfusioner av kommunerna problem bl.a. med tanke på jämlikheten medborgarna emellan och med tanke på demokratin. Bakom fusionsivern ligger statsmaktens vilja till större helheter i servicebranscherna. Genom dessa förbereder man sig för en privatisering av tjänsterna och till att överföra dem på stora internationella företag. Det är känt att dessa multinationella kedjor inte har något intresse att betala skatt till Finland.

Den offentliga hälsovårdens problem syns bl.a. i en brist på läkare och vårdpersonal. Detta förorsakar långt köande. Man har inte utbildat läkare i den grad som det ökade behovet förutsätter. Man har också skapat egna sjukvårdssystem för personer med goda inkomster (privatmottagningar och -sjukhus), för de förvärvsarbetande (arbetshälsovården) och den offentliga hälsovården för mindre bemedlade (arbetslösa, sjuka, pensionärer). Privataffärer och en strävan efter vinst med hjälp av sjukdomar har fått tillta och detta har skett genom att FPA betalar ut ersättningar för vård och staten utbildar läkare som jobbar både inom den offentliga sektorn och den privata sektorn. Bristen på läkare på den offentliga sektorn har främjat en privatisering av sjukvården och också utländska firmor, som sysslar med uthyrning av arbetskraft, är verksamma i branschen.

Enligt Självständighetspartiets uppfattning har det ovan beskrivna tredelade hälsovårdssystemet kommit till sin ända, och nu måste man övergå till ett hållbart och mänskligare system. Det som alternativ anförda systemet, där kommunen delar ut sedlar för köp av tjänster, är inte den enda lösningen, ty i tiderna klarade man sig bra med en offentlig hälsovård och en liten andel privatläkare. Det viktigaste är att man utbildar tillräckligt med läkare och korrigerar de strukturer, som upprätthåller ojämlikhet. FPA:s ersättningar på den privata sektorn borde halveras i jämförelse med gällande situation.

19. Landskapen och kommunerna bör räddas

En gång marknadsförde man EU genom att hävda, att även om statens roll som EU-medlem försvagas, så ökar landskapens betydelse i motsvarande grad. Man hade försökt fixa ett demokratiskt landskapsstyre i nästan hundra år, och nu såg det ut att förverkligas tack vare EU. Det är tvärtemot vad som skett, även i denna fråga. Statens reformer på social-och hälsovårdssektorn har tvärtom siktat till att omintetgöra betydelsen av landskap och landskommuner. Bakom detta ligger samlingspartiets och socialdemokraternas lånvariga önskan om att samla makten i stadscentra, som behärskas av dem. T.o.m. sjukvårdens bäst verksamma del, sjukhusdistrikten, har man velat avveckla och införa en modell med värdkommun i stället. Det här är en betydande orsak till att många uppfattar reformen av social-och hälsovårdssystemet samt kommunreformen som ett fruktlöst pysslande. Ur statens synvinkel är det fråga om en söndra och härska -politik.

Självständighetspartiet försvarar landskapen och också små kommuner, folkväldets kärnenheter. I landskapen vill vi ha ett löst självstyre för landskapen, inom vilket det finns plats också för små kommuner och deras samarbetsorganisationer.

20. Vad betyder ett utträde ur EU? Och vad betyder det inte?

Medlemskapet i EU är en återvändsgränd, som man måste komma ifrån. Vägen ut löper genom Eta-avtalet.

Avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Eta) garanterar samma förhållanden för människornas fria rörlighet och för handeln - med undantag av livsmedelshandel - som EU-medlemskapet. Också deltagandet i studieprogram fungerar genom Eta. Eta-avtalet är fortfarande i kraft för Finland. Finland kan alltså övergå från EU-medlemskapet till Eta-avtalet.

Inte heller Eta-avtalet är nödvändigt, ty enligt den schweiziska modellen är det möjligt att sluta separata avtal med EU.

Man behöver inte betala böter med anledning av ett utträde ur EU.

Eftersom EU beslutar om sina medlemsländers handelspolitik, blir det utanför EU möjligt att göra bilaterala eller mer omfattande handelsavtal med de 160 stater, som inte hör till EU.

Finland betalar årligen, under beaktande av tullinkomster, nästan 1000 miljoner euro mer till EU, än det får av unionen. De här utgifterna inbesparas, då Finland träder ut ur unionen. Ett Finland, som lösgjort sig från EU, kan bedriva en politik i enlighet med sina egna medborgares vilja. Den lagstiftande makten flyttas från Bryssel till den finska riksdagen. Ifall man vill fatta beslut enligt EU:s modell, är det helt möjligt, men inte påtvingat.

Den egna beslutanderätten innebär också ett ansvar. Av en självständig stats beslutsfattare krävs en uppfattning om vad som är bäst för landet och dess medborgare och om hur man bedriver internationellt samarbete med beaktande av det egna landets utgångspunkter och intressen.

Det Finland, som trätt ut ur EU, är åter en självständig stat där högsta makten tillhör folket. Det är skäl att reformera grundlagen så att bindande folkomröstningar blir möjliga.

Ett självständigt Finland bedriver en självständig, utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Vi är inte längre bundna till EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, som beordrar sina medlemsläder att öka sina vapenutgifter och binder dem i praktiken vid militäralliansen Nato.

Självständigheten möjliggör en neutralitetspolitik. Den utgör den bästa säkerheten för Finland. Finland kan utveckla en armé som koncentrerar sig på försvar och är inte längre tvingat att finansiera EU-styrkor, som opererar på olika håll i världen. Det alliansfria och neutrala Finland kan också på ett trovärdigt sätt agera som fredsförmedlare och -byggare i samband med kriserna i världen.

EU:s beslutsfattande styrs av de stora medlemsländerna och dem som lobbar för storföretagen. Därför föder unionens politik fattigdom och ojämlikhet. Finländare har ingen reell möjlighet att påverka EU:s beslutsfattande. Demokratin tycks allmänt sett bäst slå rot och fungera inom relativt små enheter.

21. EU-kritiskhet är inte nog - fram med alternativen

Inte ett enda av de nuvarande riksdagspartierna har gjort initiativ om ett utträde ur euron eller europeiska unionen. Tvärtom har de alla meddelat, att de inte kräver ett utträde ur någondera.

De s.k. EU-kritikerna i den finska riksdagen arbetar alltså i praktiken för att nuvarande linje ska fortsätta.

Självständighetspartiet behövs för att erbjuda väljarna ett verkligt alternativ.

Självständighetspartiets kandidater förbinder sig att understöda Finlands utträde ur EU, att motsätta sig ett medlemskap i Nato och andra militärpakter och att understöda en utökning av folkväldet.

Kandidaterna bör också förbinda sig till principen om att alla människor är likvärdiga oberoende av nationalitet, etnisk bakgrund, religion eller sexuell inriktning.

Om representanter för Självständighetspartiet väljs in i EU-parlamentet, använder partiet de resurser det därigenom får, till ett arbete för Finlands utträde ur euron och europeiska unionen. Bl.a. grundar Självständighetspartiet en byrå med uppgift att dela information om alternativ till den gällande politiken i Finland.

Tio skäl att lämna EU

1. Återinförandet av Finlands statliga självständighet. En stat är självständig, då den inte står under någon annan stat. I och med EU:s grundlag (Lissabonfördraget) blev unionen en förbundsstat och Finland dess delstat.

2. Den högsta makten bör återställas till folket. I EU-Finland ligger den högsta makten hos EU:s organ och inte det finländska folket. Riksdagen har inte haft rätt att överlåta den statsmakt som tillhör folket till någon - inte heller till EU.

3. Återinförandet av en äkta demokrati. I en demokrati eller ett folkvälde kan medborgarna besluta om sin framtid och välja lagstiftarna. Största delen av EU-Finlands lagar stiftas i Bryssel och de står ovanför Finlands egna lagar. EU är ingen demokrati utan en oligarki, som styrs av storföretagens och de stora medlemsländernas intressen.

4. Att stanna utanför krig och militärallianser. EU-Finland är med i unionens kommande krig och också i dess konflikter med andra stormakter. Neutralitetspolitiken är den bästa garantin för Finland, för när det kommer till kritan, måste finländarna ändå ta ansvaret för sig själva.

5. Strävan till ett rättvisare samhälle. I EU blir de rika rikare och de fattiga blir allt fattigare. En rättvisare samhällsutveckling är möjlig, men inte i EU. De växande nettomedlemsavgifterna till EU tar de miljarder, med hjälp av vilka man skulle kunna förbättra grundtjänsterna i Finland.

6. Övergången från en fanatisk kapitalism mot en sund marknadsekonomi. En ohejdad förflyttning av kapital, företag och arbetsplatser från ett land till ett annat orsakar arbetslöshet och ojämlikhet. Spekulationen bör hejdas. Marknaden bör tjäna medborgarna och inte tvärtom.

7. Återinförandet av en egen ekonomisk politik och sysselsättningspolitik. Som en del av euroekonomin töms Finland på kapital när vinsterna för de företag, som övergått i utländsk ägo förs ut ur landet. Samtidigt sviker grunden för välfärdstjänster. När vi har en egen ekonomisk politik och en egen valuta, kan vi bygga ekonomin och framtiden på en hållbar grund.

8. Tryggandet av en egen matproduktion. Ren inhemsk föda är en grundläggande mänsklig rättighet. En egen jordbruksproduktion kan tryggas endast i ett självständigt Finland utanför EU.

9. Internationellt samarbete. Ett äkta samarbete kan bedrivas endast av den, som bestämmer över sig själv. EU-Finland är bundet till en EU-politik, som suger ut de fattigaste länderna och som bara ett fåtal drar nytta av. Ett självständigt Finland kunde vara en föregångare i FN i miljöfrågor och byggandet av fred. Också i den internationella politiken är EU ett problem - inte en lösning.

10. För de kommande generationerna. Vi får inte svika kommande finländska generationer. Och binda dem vid en EU-stat. Medlemskapet i EU har inte medfört Finland något sådant gott. Som vi inte hade nått utanför EU.